| Popis: |
Det kollektiva minnet av spanska inbördeskriget och den efterföljande diktaturen har varit ett återkommande tema hos ett stort antal spanska författare de senaste decennierna. I denna uppsats analyseras två romaner; La Voz Dormida av Dulce Chacón och Soldados de Salamina av Javier Cercas. Syftet har varit att jämföra hur författarna använt olika litterära resurser för att skapa en känsla av autenticitet och hur romanerna bidragit till att levandegöra det historiska minnet. De teorier som använts är Gerard Genettes teori om paratexter, Philippe Lejeunes teori om läsarpakter, samt Manuel Albercas teori om autofiktion. I uppsatsen studeras även hur ett feministiskt perspektiv kan bidra till att skapa autenticitet. Vid jämförelsen har ett flertal likheter framkommit; i båda romanerna spelar paratexten, så som dagböcker och offentliga dokument, en stor roll i skapandet av autenticitet. En tydlig skillnad är att Cercas använt autofiktion som redskap i större delen av sin roman för att skapa trovärdighet åt sin roman, medan Chacón skapat en läsarpakt genom känslomässig närvaro. I La Voz Dormida finns dessutom ett feministiskt perspektiv som saknas i Soldados de Salamina. |
