| Popis: |
I det här kapitelbidrag ger jag några exempel på hur det inom såväl förvaltning som forskning pågår olika maktspel som påverkar förutsättningarna för människors delaktighet i den lokala utvecklingen och bäddar för att de invånare som reformen riktas mot i stället diskrimineras och utesluts från deltagande. För att sätta dessa aspekter i relation till en större filosofisk diskussion resonerar jag kring den deliberativa/kommunikativa vändning som kort presenterades i antologins inledningskapitel. Därefter ger jag mig i kast med tre olika aspekter av planeringens och urbanforskningens arbete med medborgarnas delaktighet i planeringen som har diskriminerande innebörder. Dessa aspekter utgör några av de oförutsedda konsekvenser som insatser mot strukturell diskriminering kan ha. Den första handlar om att den regionala politiken bär på ett utifrånperspektiv som hindrar lokala krafter från att formulera de åtgärder de anser vara nödvändiga för att främja integrationen av boende på mångkulturella platser, såväl till varandra som till regionen. Den andra aspekten handlar om att det, bortom regionalpolitikens utifrånperspektiv, finns en bestämd förankringsrationalitet bland tjänstemännen på lokal nivå. Den vilar på ett förhållningssätt gentemot medborgarna som begränsar tjänstemännens möjligheter att faktiskt etablera en intersubjektiv kommunikation eller dialog med boende. Den tredje aspekten handlar om att det, vid sidan av detta utifrånperspektiv och denna förankringsrationalitet, finns en universalistisk forskardiskurs, som prioriterar rationella överväganden framför demokratiska värden. Trots en vilja att värna en mer demokratisk urban planering, i enlighet med den så kallade kommunikativa/deliberativa vändningen, så tenderar denna hållning att bortse från maktdimensionen och hur den gestaltar sig på mångkulturella platser, i möten mellan tjänstemän och invånare. Eftersom en sådan hållning har genomsyrat väsentliga delar av utvärderingen av tjänstemännens arbete med Storstadssatsningen, kan den i sig gjort det svårare för tjänstemännen att bli varse och ta itu med den diskriminerande förankringspraktik de är involverade i. Sammanflätningen av dessa tre aspekter har sannolikt bidragit till att flera av intentionerna bakom storstadspolitiken inte har kunnat uppnås som det var tänkt. Politiken har snarare cementerat den diskriminering och exkludering som drabbat – och fortsatt drabbar – invandrade och andra boende på mångkulturella platser. |
