| Popis: |
Självframställning handlar om att konstruera identitet i text. Författaren använder olika strategier för att minnas och att konstruera sig själv och sitt själv i en berättande text. I den här uppsatsen har jag analyserat hur den politiska identiteten skapas i socialdemokratiska memoarer. Undersökningen har visat att berättelserna hålls samman av ett antal karakteristiska teman och berättarstrukturella mönster. För det första kan sägas att självframställningarna förefaller vara en förlängning av politikerrollen. Ett tydligt exempel på detta är hur barndomen betraktas med politikerblicken. Det skrivande jaget har inte i första hand ambitionen att gestalta ett skrivet jag, utan använder istället barndomens autentiska livsmaterial som en fond eller kuliss för att skapa en politisk identitet och referera till en stor berättelse om socialdemokratin. Självframställningarna innehåller ofta ett avgörande krismoment – epifani eller omvändelse – då politikeridentiteten tar form. Samtidigt som varje krismoment är unikt, och definierar den enskilda politikeridentiteten, refererar det till en stor berättelse om socialdemokratin. Själva förekomsten av ett sådant här moment pekar också mot att politikeridentiteten är ett färdigt själv, som i grunden behåller sin form under den politiska gärningen. Två återkommande teman i självframställningarna är pragmatismen och plikten. Ofta skildras installationen, företrädesvis i riskdagen eller regeringen, på ett dramatiskt och högtidligt sätt, vilket anknyter till plikttemat. Ett annat utmärkande drag är att politikeridentiteten definieras genom förebilder i det egna partiet. Kritik mot partikamrater är sällsynt. Man är socialdemokrat först och främst, kritik mot det egna partiet innebär också kritik mot sig själv. De socialdemokratiska memoarerna kännetecknas också av en autentisk berättarstruktur. Olika typer av dokument, fotografier och faksimiler används för att underbygga och stödja självframställningen, vilket möjligen kan kopplas samman med att memoarförfattandet är en förlängning av politikerrollen. Uppbrottet skildras inte sällan i form av en slags epilog. Förutom en dramatisk beskrivning av själva uppbrottet innehåller epilogen reflektioner som går både bakåt och framåt i tiden, och som refererar till en stor socialdemokratisk berättelse. Ibland förekommer också en metanivå då författaren betraktar sina egna memoarer. Epilogens funktion är att skapa högtidlighet kring den egna gärningen, och eventuellt även den egna självframställningen, och att referera till en stor berättelse om socialdemokratin. Det är svårt att argumentera för att ovan nämnda mönster och teman enbart skulle förekomma i socialdemokratiska memoarer. Även om undersökningen inte kunnat visa på att det här materialet utgör en egen genre har det varit intressant att betrakta hur politiken och författarens politiska roll genomsyrar självframställningarna. |
