| Popis: |
Syftet med denna uppsats är att nå en ökad förståelse för vilket förhållningssätt första linjens chefer har för att främja lärandet i vårdarbetet. Lärandet i vårdarbetet handlar om handlar kravet på att personalen ska lära sig nya rutiner, behandlingsmetoder och samarbetsformer. På vilket sätt första linjens chefer organiserar lärandet i vården samt vilket stöd de upplever sig ha. För att undersöka hur första linjens chefer går till väga intervjuades åtta chefer på ett sjukhus i södra Sverige, som bedriver offentlig vård. Uppsatsen har en hermeneutisk ansats och empirin bearbetades med hjälp av kontextuell analys. Tidigare forskning visar att lärande i arbetet anses vara en framgångsfaktor. Behovet av lärande ökar beroende på den snabba utveckling som sker. För att hitta strategier för lärandet är det vanligt att införa modeller för målstyrning. Ur empirin har två förhållningssätt identifierats; Det första kallas strategiskt inriktat lärande där cheferna tar reda på lärandebehovet utifrån verksamhetens mål. Olika modeller används för att tydliggöra och utvärdera mål för lärande. Modellerna är många, fordrar kunskap och tid att administrera. Det andra förhållningssättet kallas professionsinriktat lärande där personalens önskemål och behov av utbildning styr lärandet, struktur saknas och lärandeinsatser utvärderas inte. Här är förtrogenhetskunskap och lärandet av varandra viktigt. Oavsett vilket förhållningssätt chefen har fordras en arbetskultur som främjar lärande dvs. mer kunskap och stöd till cheferna, engagerad arbetsgrupp, god kommunikation och öppet klimat. Resurserna är begränsade, det gäller att kunna prioritera. Inget förhållningssätt kan entydigt sägas vara bättre än det andra. Det systemadministrativa stödet, ett stödjande lärandeklimat och chefens förmåga att hantera intressekonflikter är av stor betydelse. |
