| Popis: |
Forskning pekar på att spårvägar kan generera positiva effekter till stadsmiljöer och bidra till attraktiva städer om spårvägarna byggs integrerade i gaturummet, vilket det ofta görs i andra städer än Stockholm. I Stockholm är spårvägarna däremot vanligtvis helt separerade från övrig trafik och mer järnvägslika i sin utformning än i andra länder. Syftet med denna studie är därför att undersöka vilka faktorer som har haft inverkan på de anläggningsprinciper som valts vid utbyggnaderna Solna- samt Kistagrenen av Tvärbanan i Stockholm. Studien utreder detta genom intervjuer med personer med kunskap om spårväg, representanter från intresseorganisationer, en politiker och tjänstemän som varit involverade i planering av Tvärbanan samt litteraturstudier och sammanställning av olycksstatistik. I analysen framträder att det finns ett flertal faktorer som kan ha inverkat på hur Tvärbanans förlängningar har utformats samt att planering av spårväg är en komplex verksamhet vilket innebär att det inte finns en entydig lösning på vilken anläggningsprincip som ska användas vid planering och byggande av spårväg. Efter genomförd studie är slutsatsen att det finns flera faktorer som har haft inverkan vid beslut om anläggningsprincip vid Tvärbanans förlängningar, vilka är planeringsideal, politiska incitament, prioritering av spårvägens egenskaper, planerarnas tidigare erfarenhet av spårväg, kontexten, inspiration från andra länder samt intresseorganisationer. Hur dessa faktorer har inverkat i valet av anläggningsprincip beror i sin tur på vilka aspekter som framhävts samt utelämnats av inblandade aktörer i planeringsprocessen. Arbetet pekar på att det sker en förändring i hur spårvägar planeras att utformas som följer den renässans som spårvägen haft internationellt, vilket kan resultera i mer integrerade spårvägar i framtiden om politiker och andra aktörer med makt prioriterar stadsmässiga aspekter vid utveckling av nya spårvägar. |
