| Popis: |
Målet med denna uppsats var att belysa livsfrågors plats i religionsundervisningen på högstadiet genom religionslärarnas ögon och undersöka om diskussionerna kunde vara ett stöd för eleverna även i det privata livet genom att öka deras självreflektion och livskompetens. Även elevhälsan behandlades i studien för att undersöka om ett samarbete mellan dem och religionslärarna skulle kunna vara möjligt och fruktbart, då de dagligen möter elever i existentiella samtal. Studien grundade sig på fem kvalitativa intervjuer ur ett lärar- och ett elevhälsoperspektiv och den teoretiska inramningen som användes för analysen var Martha Nussbaums teori om att utbilda självreflekterande, empatiska världsmedborgare samt Sven G. Hartmans teori om behovet och kompetensen som barn och ungdomar hade när det gällde att diskutera livsfrågor. Resultatet från intervjuerna visade att livsfrågor fick marginellt utrymme i religionsundervisningen enligt de tillfrågade lärarna och togs endast upp när andra ämnesområden behandlades. Detta till trots att lärarna medgav att det fanns ett stort intresse från elevernas sida och att de kunde ge exempel på hur eleverna fick användning av livsfrågeundervisningen i det privata livet. Både elevhälsan och lärarna i studien såg stora möjligheter till ett framtida samarbete inom religionsundervisningens ramar för att stärka ungdomarnas kompetenser inom självreflektion, empati och konflikthantering. |
