| Popis: |
Denna uppsats handlar om människors inflytande i kommunal planeringoch hur detta har påverkats av covid-19 pandemin. Frågan är viktig ur ett större perspektiv då förutsättningarna för ett socialt hållbart samhälle bygger på jämställdhet, jämlikhet och delaktighet i samhällets utveckling, vilket kan påverkas av pandemins restriktioner. Genom att kartlägga hur planeringsförvaltning på tre olika stora kommuner har förändrat sitt arbete med medborgardialoger under pandemin vill man förstå hur förändringarna har påverkat kommunikationen mellan planeringsförvaltning och medborgare. Insamling av empiri har skett via kvalitativa intervjuer där informanterna arbeter i direkt anknytning till planeringsprocesser på förvaltning och besitter kunskap och erfarenhet inom uppsatsens ämne. Resultatet av uppsatsen visar att samtliga planeringsförvaltningar har ställt om till ett helt digitalt arbeter i kommunikationen med medborgarna, detta har både positiva och negativa konsekvenser. Digitalt skapas mer flexibla och tidseffektiva möten, det öppnar upp för ett ökat deltagande framförallt hos yngre, samtidigt som det också skapar begränsningar för äldre och de som inte talar språket, det är också svårare att få in synpunkter från medborgarna över digitala möten. Fullständig digitalisering av dialogen med medborgarna tenderar till en ökad risk för envägskommunikation samt att vissa grupper exkluderas från deltagandet. This essay is about people´s influence in municipal planning and how this has been affected by covid-19 pandemic. The issue is important from a larger prespective as the conditions for a socially sustainable society, builds on equality and participation in development of society, which can be affected by the restrictions of a pandemic. By analyzing how planning administration in three diffrent large municipalities has changed its work with citizen dialogues during the pandemic, they want to understand how the changes have affected the communication between planning administration and citizens. Empirical data collection has been done by qualitative inrerviews. Interviewees all works as civil servants with knowledge and experience in the field of municipal development and processes connected to it. Analysis in this essay indicates that all interviewed administrations have adapted digital platforms for communicating with citizens, resulting in both positive and negative factors. Digital platforms create flexible and efficient meetings, which opens up for increased participation, especially among younger people. At the same time as it also creates restrictions for the elderly and those who do not speak the language. It is also more difficult to get views from citizens during digital meetings, which can affect representativeness. Compared to physical meetings digital meetings generate less citizen input. Complete digitalization of the citizen dialogue tends to increase the risk of one-way communication and to exclude certain groups from participation. |
