| Popis: |
Detta kapitel visar hur svensk film bidragit till produktionen av samerna som svenskarnas primitiva ”andre”. Med hjälp av postkoloniala och genusvetenskapliga redskap undersöker kapitlet hur svensk film visualiserat, och samtidigt rasifierat, samer dels genom att använda det specifika bildspråk som Tobing Rony benämner ”ethnographic spectacle”, och dels genom en svensk version av det som kallats ”blackface cinema”, där samiska rollfigurer med agens företrädesvis spelas av svenska skådespelare. Den tidiga svenska filmen om Sápmi diskuteras också i förhållande till den raskartläggning som Herman Lundborg bedrev i Sverige och i Sápmi vid denna tidpunkt. Kapitlet avslutas med en studie av hur Amanda Kernell’s film Sameblod (2016) bryter mot denna tradition genom att rollbesätta på nya sätt, genom att konsekvent bryta med tidigare berättar-, bild- och scenografikonventioner, och genom belysa den rasbiologiska kartläggningen av samerna. I denna analys använder sig kapitlet av dekolonial teori för att visa hur Sameblod aktivt nedmoterar de rasiska strukturer och det latenta våld som gav riktning till tidigare film om samer. |
