| Popis: |
Syftet med studien var att studera människans exponering för polybromerade dibenso- p-dioxiner och dibensofuraner (PBDD/F), polyklorerade naftalener (PCN) och polyklorerade dibenso-tiofener (PCDT) och avgöra i vilken mån denna exponering kan hänföras till föda. Ett annat syfte var att undersöka om den sammanlagda belastningen av denna typ av ämnen har ökat eller minskat över tid. Dessutom skulle en uppskattning göras av hur stor andel av dioxinreceptoraktiviteten som kan förklaras av PBDD/F, PCN, PCDT samt polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F) och dioxinlika PCBer. Förekomsten av dessa ämnen har undersökts i bröstmjölk insamlad mellan 1997 och 2011, ett antal individuella bröstmjölksprover (för att få en bättre uppfattning om den individuella haltvariationen), matkorgsprover samt vildfångad respektive odlad fisk. Halterna har sedan jämförts med motsvarande för PCDD/F och dioxinlika PCBer. De senare består av PCBer som har ett klor i de sk. orto-positionerna (mono-orto PCB; mo-PCB) eller saknar klor i dessa positioner (non-orto PCB; no-PCB). Den totala dioxinlika toxiciteten (TEQ) beräknades sedan teoretiskt och jämfördes med uppmätta värden från en biotest (DR CALUX). Totalhalten av PCN var relativt hög i modersmjölk, ca 10% av totalhalten av de dioxinlika PCB (dl-PCB). PBDD/F detekterades bara i något enstaka modersmjölksprov och PCDT detekterades inte alls. Vidare var halterna av PCN i princip konstanta över studieperioden (1997-2011) medan dioxinlika PCB och PCDD/F minskade över tid. PCDD/F stod för den största andelen av TEQ (ca 55%) följt av no-PCB (ca 40%) och mo-PCB (3,9 – 5,6%) och PCN (1,2 – 3,0%). PBDD/F återfanns bara över detektionsgränsen i ett prov från 2010 (1,6% av TEQ). TEQ-värden från CALUX-testet stämde mycket väl överens med TEQ-värden beräknade från resultat från kemiska analyser, vilket kan tolkas som att PCDD/F, no-PCB, mo-PCB och PCN bidrar mest till CALUX-TEQ responsen och att övriga dioxin-lika ämnen i proverna står för ett litet bidrag. Den individuella variationen var liknande för samtliga föroreningsgrupper. Totalhalterna av PCN varierade 6,7 gånger (relativ standardavvikelse, RSD 38%), dl-PCB varierade 4,8 gånger (RSD 51%), och PCDD/F varierade 3,1 gånger (RSD 40%). Total- och TEQ-halterna av de dioxinlika ämnena i fet vildfångad fisk följde samma mönster som mjölkproverna med högst halt av dl-PCB följt av PCN, PCDD/F, PBDD/F och PCDT. PBDD/F kunde dock kvantifieras i fler prover (4 av 11) och högst halt, 0,18 pg TEQ/g, uppmättes i sill från Västkusten (vilket motsvarar 14% av total-TEQ). Bidraget från PCN var relativt konstant på ca. 1,5%. Fiskdelen av matkorgen innehöll mest föroreningar följt av kött- och mejeriprodukter samt ägg. De ämnesgrupper som dominerade var dl-PCB och PCN. Dioxinlika PCB förekom i högre halter i fisk medan PCN förekom i högre halter i övriga varugrupper. Något oväntat påträffades PBDD/F i kött- och mejeriprodukter (från ICA) men inte i fisk/fiskprodukter. PBDD/F bidrog med 20% till total-TEQ i kött/köttprodukter och med 6,5% i mejeriprodukter (från en av två leverantörer). Bidragen från PCN var relativt konstant på 1% till 2,5%, dvs ungefär som det för mo-PCB (0,5-4,4%). |
