| Popis: |
Sammanfattning Vid klassningen av ekologisk status utifrån årets elfisken fördelar sig lokalerna på de fem statusklasserna enligt nedan. Inom parentes anges den status man får om man tar medelvärdet av alla elfisken som gjorts på respektive lokal under flera års tid. Hög status: 1 (0) lokaler God status: 10 (8) lokaler Måttlig status: 11 (12) lokaler Otillfredsställande status: 6 (10) lokaler Dålig status: 4 (2) lokaler På den enda lokal med hög status i år (”Nedströms bro vid Baggå”) var tätheten av öring 3,0 per 100 m2 vilket är den högsta täthet som uppmätts på lokalen. Trots det får man betrakta tätheten som låg jämfört med liknande lokaler i södra Sverige. Av de tio lokaler som enligt index får bedömningen god status så har fyra lokaler låga till mycket låga tätheter av öring, mellan 0,6 och 5,7 per 100 m2. På de övriga sex lokalerna med god status är det framför allt närvaro av stensimpa och frånvaro av sjölevande arter som gör att statusen blir god. En lokal (”Forsby”) utgör ett undantag. Här ger en fångst av två lakar och två gäddor resultatet god status. Ett ytterst märkligt resultat, som pekar på brister i bedömningsmetoden (se kapitel 8 Diskussion). På lokalen ”Odensvi kyrka” är stensimpa den enda art som fångades och med mycket höga tätheter (275 stycken per 100 m2) vilket ger god status. Statusen för de lokaler med förekomst av öring fördelade sig som följer: 1 med hög, 4 med god, 3 med måttlig och 1 med otillfredsställande status. Den största anledningen till klassningen måttlig och otillfredsställande status på öringlokalerna var att även sjölevande arter fångades där. När man ska bedöma hela vattenförekomstens fiskstatus måste man väga samman alla elfisken som är gjorda inom vattenförekomsten. Dessutom bör man väga ihop flera års elfisken och beräkna medelvärden för att kunna bedöma statusen på ett bra sätt. Sist, men inte minst, bör man även väga in de erfarenheter man har av att utföra elfisken på de olika lokalerna. Vad har lokalens biotoper för kvalitet och vilken potential finns därmed på lokalen? Hur stor kan man förvänta sig att t.ex. en öringpopulation skulle kunna vara? Ett exempel är lokaler i Hedströmmens övre delar (vattenförekomsten ”Hedströmmen: mellan Storsjön och mynningen till Djurlångsån”) där de strömmande miljöerna som finns håller en hög kvalitet och vattenkvaliteten är god. Här finns således goda förutsättningar för en livskraftig öringstam med en populationstäthet på minst fem individer/m2, särskilt om man förbättrar konnektiviteten och ökar ytorna av strömmande vatten som lämpar sig för lek kombinerat med biotopvårdande insatser. Inom vattenförekomsten finns fem lokaler med god ekologisk status enligt VIX. Vår bedömning är dock att öringbeståndet är alldeles för glest och med mycket svag reproduktion för att kunna anses ha god status med hänsyn till den potential som finns på lokalerna. I tabell 1 presenteras förekomsten av fångade arter per elfiskelokal och vattendrag. Arterna är sorterade efter om de är strömvatten- eller sjölevande. Stensimpa, öring och elritsa är de arter med störst krav på strömmande vatten. Färna, ål, signalkräfta och lake finner man i både strömmande vatten och sjöar (intermediära). Abborre, mört gädda, benlöja m.fl. är huvudsakligen sjölevande arter. Totalt har 103 observationer gjorts varav 36 % strömlevande, 17 % intermediära och 47 % sjölevande arter. Sjöarternas dominans beror troligtvis på att flera av lokalerna ligger i omedelbar närhet av överdämda strömsträckor d.v.s. långsmala sjöar och lugnflytande vattendragssträckor. Vid lågflöden koloniserar sjöarterna de uppströms belägna strömsträckorna. Artsammansättningen borde på flera lokaler vara mer lik den som finns i Hedströmmens övre delar d.v.s. bestå mest av strömvattenarter, men överdämning och dominans av lugnvatten samt vandringshinder har slagit ut de strömlevande arterna till förmån för sjölevande arter. Öring fångades på totalt nio lokaler, varav sex lokaler i Hedströmmen och två lokaler i Kolbäcksån samt på en lokal i Arbogaån. I Ramnäs i Kolbäcksån och i Grindberga i Arbogaån pågår det försök att etablera självreproducerande öringbestånd. Ål, som är bedömd som akut hotad (CR) på rödlistan, fångades på en lokal: ”Sörkvarnforsen” i Kolbäcksån. Lake är klassificerad som nära hotad (NT) och fångades på totalt åtta lokaler fördelade på sex vattendrag. Flest (5 st) fångades vid lokalen ”Västerkvarn” i Kolbäcksån. På lokal ”Korslöt” i Valstaån har vi fångat lake årligen sedan 2010. Stensimpa, som är upptagen i EU:s art och habitatdirektiv, fångades på 24 lokaler. Den fanns därmed på ca 75% av lokalerna, vilket är ett tecken på god vattenkvalitet. Av de åtta lokaler där den saknades är det en lokal i Kolbäcksån (”Sörstafors”) där den har fångats tidigare. På lokal ”Ramnäs naturfåra” har stensimpa inte fångats men väl på en närliggande lokal. Fast på totalt sex lokaler har den aldrig fångats trots att man utfört mellan 4-7 elfisken på alla dessa lokaler. Två av lokalerna (”Nynäs” och ”Nykvarn”) ligger i nedersta delarna av Sagåns avrinningsområde. Sagån är känd som ett av länets mest näringsrika vattendrag. Två av de andra lokalerna (”Jäders bruk” och ”Östanfors”) ligger på naturfåror som påverkas mycket av kraftverksreglering. ”Jäders bruk” i Arbogaån torrläggs ibland nästan helt. Dessutom är just den lokalen extremt utsatt för solexponering på grund av total avsaknad av buskar och träd i närmiljön. Kanske blir vattnet för varmt för att passa stensimpan? Östanfors kraftstation i Hedströmmen har haft en reglering som återkommande har torrlagt naturfåran. Sannolikt har stensimpan dött ut på grund av torrläggning och sedan haft problem att återkolonisera p.g.a. avsaknad av strömsträckor nedströms. Samma problem tycks för övrigt råda på naturfåran vid Skinnskattebergs kraftstation. Slutligen saknas stensimpan på de två lokalerna ”Forsby” och ”Kvarngården” i Svartån. Detta trots att miljön är utmärkt och arten förekommer både nedströms vid ”Falkenbergska kvarnen” och uppströms vid ”Skultuna”. Vad kan detta bero på? Länsstyrelsen och Mälarenergi Vattenkraft AB samarbetar sedan många år med naturvårdsanpassad reglering vid de kraftverk där man kan uppnå störst naturvårdsnytta. Man har tillsammans upprättat en frivillig överenskommelse som i dagsläget omfattar totalt nio vattenkraftstationer. Av skrivelsen framgår vilken typ av reglering man är överens om och vad man vill uppnå med den. Elfisken på åtta av lokalerna i denna rapport följer upp effekten av naturvårdsanpassad reglering vid åtta kraftverk. Sammanfattningsvis kan sägas att statusen är klassad som god utifrån årets elfiske vid två av de berörda kraftverken (Grindberga och Östuna). På elfiskelokalerna vid Västerkvarn, Kallstena och Ekeby kraftstation klassas statusen som måttlig medan lokalerna vid Nedre Karmansbo (Holmens kraftstation) och Ramnäs har klassats som otillfredsställande status. Slutligen har resultaten från elfiskelokalen ”Östanfors” klassats som dålig status. Lokalen vid Grindberga började elfiskas 2012 och har haft måttlig status de första två åren, men sedan 2014 har statusen varit god. Lokalen vid Kallstena, där fiskväg byggts och minimitappning startade 2012, har stadigt haft måttlig status. Här fångas alltid sjölevande arter, vilket gör att lokalen får svårt att nå god status. Lokalen ”Östuna”, som också har minimitappning sedan 2012, fick i år god status. Det beror på att inga sjölevande arter fångades i år. Lokalen ”Ekeby”, som har minimitappning sen i fjol, har måttlig status men en positiv trend kan skönjas. Lokalen ”Nedre Karmansbo” har haft otillfredsställande status sedan 2009. Här har Holmens kraftverk stått still i flera år och allt vatten har således gått i naturfåran, men än så länge med liten effekt på fiskfaunan och därmed statusen. Anledningen är sannolikt att Hedströmmens öringpopulation nedströms är mycket svag. ”Östanfors” har minimitappning från 2015, men har haft dålig status sen elfiskena började. Förhoppningsvis ger minimitappningen stensimpan en chans att etablera sig. ”Västerkvarn” är en lokal i Kolbäcksån där fångsterna ofta varit klena och där läckaget från Strömsholms kanal, som ligger parallellt med naturfåran, har varit enda anledningen till att det funnits vatten att elfiska i. Sedan 2015 omfattas Västerkvarns kraftstation av minimitappning (och fiskväg!) vilket är bra eftersom kanalen tätades år 2015 och numera inte läcker längre. Lokalen ”Ramnäs” har haft en positiv utveckling sedan utsättningsförsök med öringyngel startade 2011. Samtidigt gjordes en överenskommelse med Mälarenergi om minimitappning. Öringutsättningar skedde årligen fram till 2014 och statusen steg från måttlig 2011 och 2013 till god 2014. År 2015 klassades statusen till och med som hög. Tyvärr klassades statusen 2016 som otillfredsställande. Fångsten bestod av en enda öring, två abborrar och en lake. Vår slutsats efter att ha vandrat runt i området är att miljön inte är optimal för öringungar. Det finns heller inte bra lekmiljöer i tillräcklig utsträckning. Biotopvård av olika slag, t.ex. lekgrusutläggning, skulle behövas för att få fart på öringbeståndet. Med en fortsatt övervakning, förbättrad naturvårdsanpassad reglering och en del biotopvård kommer vi förhoppningsvis att kunna dokumentera ytterligare förbättringar i statusen på samtliga lokaler. |
