| Popis: |
Ytbehandlingar har en lång tradition i Sverige i samband med beläggningsunderhåll av låg- och medeltrafikerade vägar. Beläggningstypen anses mycket kostnadseffektiv och har tidigare varit det dominerande slitlagret på den typen av vägar. Ytbehandling ger en vägyta med bra friktion och textur, vilket är viktigt för trafiksäkerheten. Tekniken är också mycket miljöanpassad eftersom den är resurssnål, t ex behöver inte stenmaterialet värmas upp och beläggningen läggs i tunna lager. De problem som oftast uppmärksammats är stensläpp och blödningar vilket är typiska skador för ytbehandlingar med felaktig design eller om utförandet fallerat. För att säkerställa att ytbehandlingen får ett bra utförande och på längre sikt en god hållbarhet har nya typer av bindemedel lanserats inom marknaden: Polymermodifierade emulsioner (PME) med tillsats av brytadditiv anses ge en mer kontrollerad brytning av emulsionen, vilket möjliggör tidigare sopning och därmed mindre löst stenmaterial på nylagd ytbehandling, en stor fördel för trafikanterna. I början och mitten av 90-talet gjordes en del provvägsförsök med PME samt tillsats av brytadditiv, bland annat på väg 1012 mellan Läde och Oxberg (1994) i Dalarna och på väg 653, Växbo Bollnäs (1995) i Hälsingland. I både fallen fanns en längre provsträcka med PME (Nyspray S+ tillsats av brytadditiv, Nybreak S) och en kortare referenssträcka med konventionell emulsion (BE 65R). Sommaren 2000 gjorde VTI en uppföljning av provvägarna som omfattade: Okulär skadebesiktning Spårdjup och makrotextur genom RST-mätning Makrotextur (medeltexturdjup) genom sandutfyllnadsmetoden Provtagning av bindemedel och borrkärnor Egenskaper hos bindemedel (polymermodifierat bindemedel) Vidhäftningsegenskaper och slitstyrka på borrkärnor Undersökningarna av vidhäftningsegenskaperna utfördes enligt en modifiering av Prallmetoden som normalt används för slitagestudier av asfaltprov. Skillnaderna ligger främst i konditioneringen av proven och en skonsammare nötning genom lägre slagfrekvens. Provkropparna konditionerades dels genom ett mildare förfarande där proven endast lagrades i vatten, dels genom ett strängare förfarande med saltmätning följt av frys-töcykler. I det senare fallet erhöll proven omfattande stenlossning. Slitstyrkan undersöktes i princip genom den standardiserade metoden för Prall men med vissa korrigeringar. Slitaget mättes till exempel för varje slitageperiod. |
