| Popis: |
I den här uppsatsen har jag försökt att konstruera ett mätinstrument för att mäta skam utifrån Thomas Scheffs forskning. De 14 påståenden som ingår i mätinstrumentet är baserade på Suzanne Retzingers forskning om kroppsliga markörer för skam och de resulterande utmanande beteendena. Flera forskare har lyft fram vikten av att någon tar fram ett mätinstrument för att kvantitativt mäta skam och syftet med min uppsats är att försöka att ta reda på om det är möjligt att göra det eller ej. 180 Studenter vid Karlstads universitet fick besvara ett frågeformulär, som totalt besvarades av 176 studenter, 124 kvinnor och 52 män. Data analyserades med den polytoma raschmodellen i datorprogrammet RUMM 2030. Resultatet visar att mätinstrumentet inte enbart mäter skam (flerdimensionalitet), eller i bästa fall åtminstone flera olika typer av skam, och att påståenden i mätinstrumentet inte fungerar likadant för alla respondenter (DIF-effekter) samt att mätinstrumentet som helhet hade dålig passform gentemot raschmodellen. Min slutsats är att det är möjligt att konstruera mätinstrument för att mäta skam utifrån Scheffs teoretiska ramverk men att det kräver mer arbete och fler revideringar än vad som har varit möjligt möjligt att genomföra inom ramen för detta uppsatsarbete. In this paper I have tried to construct a composite measure of shame, based on the research of Thomas Scheff. I have created 14 statements based on Suzanne Retzingers research about physical cues for shame and the resulting challenging behaviors. Several scientists have emphasizedthe importance of constructing a measure of shame. Therefore, the purpose of this project is to try to find out if it is possible to measure shame quantitatively or not. The statements were used in a survey and were administrated at Karlstad University. In total,180 respondents participated in the study, but four respondents were excluded due to lack of standardization. By using the polytomous rasch model, and the software RUMM 2030, data from 176 respondents, of whom 124 were female and 52 were male, were analyzed. The result showed that the instrument not only measures shame (but is rather multidimensional), or in the best case different types of shame, and that the statements do not work invariantly across subgroups (differential item functioning). It also showed that the instrument as a whole had a poor fit to the rasch model. My conclusion is that it is possible to construct an instrument to measure shame based on Scheffs theory. But it will require more work and revisions than what can be done within this course, in order to reach an invariant measure. |
