| Popis: |
Established ideas about state responsibility and state violence are placed in a new light in times characterized as states of emergency. The following conversation addresses the role of the state in the safeguarding of public health, taking its departure in media debates and political debates about state responsibility in two countries that have been criticized for not taking strong enough measures to protect the very futuriority of the nation in times of a pandemic Sweden and Nicaragua. Both countries have been castigated for avoiding total lockdown and for having taken a passive approach to what Wendy Brown has called “the political management of the virus” (Brown 2020). At the same time, the rhetoric used to describe their respective strategies has differed vastly in dialogue we explore notions about governance, biopolitics and necropolitics as they are articulated and negotiated in national contexts that claim the label social democracies. One of the points of departure is that while the response to Covid-19 is often described in war metaphors, and hence as a state of emergency, the unjust and unequal distribution of life and death is by no means exceptional. Det följande är ett samtal om statens roll i värnandet om folkhälsan, som tar sin utgångspunkt i de mediedebatter och politiska debatter om statligt ansvar som utspelat sig i två länder som har kritiserats för att inte ha vidtagit tillräckligt kraftfulla åtgärder för att skydda själva nationens framtid: Sverige och Nicaragua. Bägge länder har kritiserats för att ha undvikit total lockdown och för att ha intagit en passiv position i det Wendy Brown har kallat för “den politiska hanteringen av viruset” (Brown 2020), men retoriken som använts för att karaktärisera deras respektive strategier har varit väsensskild. I dialog utforskar vi frågor om styrning, biopolitik och nekropolitik såsom de artikuleras och förhandlas i nationella kontexter som kallar sig socialdemokratier. En av utgångspunkterna är att medan hanteringen av Covid-19 ofta beskrivs i krigsmetaforer, och därmed som ett undantagstillstånd, så är den orättvisa och ojämlika fördelningen av liv och död som vi ser i pandemins kölvatten inte på något sätt exceptionell. |
