| Popis: |
Detta kompendium har tagits fram för att användas inom Nationell Inventering av Landskapet i Sverige (NILS). Det primära syftet med kompendiet är att det ska användas som bestämnings- och referenslitteratur av fältpersonalen i samband med NILS fältinventering av provytor (Esseen m fl 2004). I kompendiet ingår samtliga marklevande (19 arter och artgrupper) och trädlevande (2 arter) lavar som inventeras i fält. I NILS inventeras främst vanligt förekommande lavar med viss tonvikt lagd på arter som finns i fjällen. Detta kompendium behandlar de lavar som ingår i NILS fältinventering. Syftet med kompendiet är att ge dig som inventerar en hjälp att lära dig känna igen de olika lavarna. Kompendiet innehåller beskrivningar och fotografier av de olika arterna eller grupperna. Vi har lagt särskild vikt vid hur man känner igen dem i fält och vilka de mest sannolika förväxlingsarterna är. En lav är en symbios mellan svamp och alg eller cyanobakterie. I princip kan man säga att svampen bidrar med skydd medan algen och/eller cyanobakterien bidrar med energi från sin fotosyntes. Cyanobakterier bidrar också med kväve från speciella kvävefixerande celler. Samlingar av cyanobakterier kallas cephalodier. Det finns lavar i många olika färger, men det är vanligt att färgen också varierar med fuktigheten. Många lavar med grönalger som algkomponent blir mycket grönare i väta än när de är torra (Jämför till exempel de två torsklavarna på sid. 18). Om det är cyanobakterier som är den huvudsakliga algkomponenten blir lavarna istället vanligen blågråa när de är fuktiga (se t.ex. skrovellav sid. 28). Att färgen kan variera mycket beroende på fuktigheten är viktigt att tänka på när man skall artbestämma en lav. Hos en blomma eller en bladmossa kan man tala om stam och blad. Hos lavar talar man istället om bål. Man brukar göra en praktisk grovindelning av lavarna i busklavar, bladlavar och skorplavar. Många busklavar har ett busklikt växtsätt med en förgrenad bål med ofta runda eller plattade grenar. Till busklavar räknas också lavar med ett upprätt växtsätt även om de inte är förgrenade. De flesta busklavar har ingen tydlig över- eller undersida. Hos släktena Cladonia (bägarlavar och renlavar) och Stereocaulon (påskrislavar) som räknas till busklavarna brukar man kalla de uppstickande delarna av bålen för podetier eller pseudopodetier medan de platta fjällen som sitter på eller vid basen av podetierna kallas fyllokladier eller bålfjäll (se t.ex. bilden av rislav på sid. 14). Bladlavar har en platt bål som ofta är uppflikad i kanterna i vad man kallar lober (grenarna hos busklavar benämns också ofta som lober). Bladlavar har en tydlig skillnad mellan över- och undersida. På undersidan finns ofta rhiziner som är smala trådar som fäster laven vid underlaget. Skorplavar växer tätt tryckt till underlaget (t.ex. bark eller sten) och det går oftast inte att ta loss laven utan att ta bort en bit av substratet. Vanligen är det lätt att se vilken grupp som en lav tillhör, men det finns en del arter som kan vara svårplacerade. En lav kan föröka sig på flera olika sätt. Den sexuella förökningen sker genom sporspridning (enbart svampkomponenten). Sporerna bildas i fruktkroppar. Den vanligaste typen kallas apothecium. De är ofta runda och upphöjda och har vanligen en annan färg än lavbålen. Om en lav har apothecier (eller motsvarande) säger man att den är fertil och om inte att den är steril. Många lavar kan också sprida sig asexuellt genom att fragment av laven sprids. Det finns också specialiserade asexuella spridningsorgan. Soredier är små bollar av hyfer och alger som lossnar från så kallade soral. För blotta ögat upplevs soralen vanligen som mjöliga bildningar (ofta ljusa) på lavbålen och kan uppträda i fläckar eller utmed sprickor och kanter. Isidier är utväxter av bålen som kan sprida laven genom att de bryts av. Isidier ser ofta ut som små piggar, fjäll eller kulor och har vanligen samma färg som, eller mörkare färg än den övriga bålen. Pseudocypheller är små runda eller avlånga öppningar i ytan av lavbålen som ibland är lite upphöjda som en vårta. Mer utförliga beskrivningar av lavars uppbyggnad, förökning och ekologi finns till exempel i boken ”Lavar en fälthandbok” av Roland Moberg och Ingemar Holmåsen. I den boken finns också beskrivningar, bilder och nycklar till många fler lavar, varför den skall användas som komplement till detta kompendium. Namnsättningen följer aktuell nomenklatur (Nordin m.fl. 2004, Santesson m.fl. 2004), vilket innebär att vissa skillnader finns mot Moberg och Holmåsen (1990) (se nedan) |
