| Popis: |
Denna uppsats utforskar den färgade ljussättningens funktion som berättande gestaltningsform, och om dessa berättarfunktioner går att kategorisera på samma sätt som berättarfunktioner för ljud och musik. Metoden är en heuristisk fallstudie där en filmanalys genomförs, och det valda fallet för analys är Dario Argentos film Suspiria från 1977. Som stöttande underlag för analysen används bland annat teorin om sociosemiotikens förhållande till färg och ljussättning, färgteori, ljussättning för film och Wingstedts analysmodell för musikens berättandefunktioner. Analysen visar att den färgade ljussättningen kunde appliceras på olika berättarfunktioner beroende på placering, intensitet (ljusstyrka), ljuskontrast, färgnyans, storlek av ljuskägla (nedslagspunkt) och rörelse. Eftersom det i teorierna och den tidigare forskningen ligger en viss tyngd på den individuella, sociosemiotiska tolkningen av färgat ljus så har denna studie ett begränsat perspektiv. Detta kan ses både som en nackdel som utelämnar en bredare infallsvinkel, men också som en fördel då det blir en djupare, mer kvalitativ och personlig analys, som ändå kan ses som ett tillskott till detta kunskapsområde. |
