| Popis: |
För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som fnns kvar idag. Det fnns mycket få skogsbetesmarker som varit i kontinuerligt bruk ända till idag. De som fnns kan inte självklart användas som målbild för andra skogsbeten, där kontinuiteten är bruten och skogen vuxit igen. Den här vägledningen ger ett arbetssätt för att komma fram till hur restaurering och skötsel bör utformas för att på bästa sätt bevara och stärka lokala natur- och kulturmiljövärden. Eftersom skogsbeten är kulturpräglade naturtyper, bygger vägledningen på att man kombinerar tre slags kunskap: om markanvändningshistoria, om ekologiska efekter av denna markanvändning, och om vilka spår som fnns kvar av dessa ekologiska efekter idag. Man behöver med andra ord förstå skogens nuvarande tillstånd genom att göra en tillbakablick, i syfte att planera för framtida förvaltning. Ett begrepp som knyter samman historia, kulturpåverkan och ekologi är biologiskt kulturarv. Det beskriver natur som formats av människan, till exempel naturtyper, vegetation, artförekomster och kulturformade träd och buskar. I skogsbetesmarker är biologiskt kulturarv tillsammans med andra spår efter tidigare markanvändning en viktig informationskälla som kan ge vägledning till hur vi bör förvalta marker idag. Historisk-ekologisk information om skogsbeten behandlas utförligt i en kunskapssammanställning om skogsbete, vilken tagits fram parallellt med vägled ningen och de används med fördel tillsammans.1 Kunskapssammanställningen diskuterar bland annat hur olika processer och förhållanden (människoskapade och naturliga) har format livsmiljöer för biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Vägledningen är en hjälp att praktiskt tillämpa detta kunskapsunderlag, genom att beskriva hur man kan undersöka, analysera och resonera kring ett skogsbetesobjekt för att anpassa skötsel och restaurering till de lokala förhållandena. Skogsbetesmarker är biologiskt rika naturtyper som formats av människan genom en mängd aktiviteter. Många skogsbetesmarker har dessutom en lång förhistoria av mänsklig närvaro, vilken kan ha lämnat spår. Det är därför lämpligt att förvaltningen av en skogsbetesmark utformas av natur- och kulturmiljövård i samverkan. När vi i vägledningen diskuterar biologiskt kulturarv, kulturlämningar och källmaterial, är det oftast med syfte att tolka dessa för att kunna utforma skötsel. Vissa spår kan också ha ett egenvärde, till exempel kulturlämningar eller hotade arter. I vägledningen används för enkelhets skull termen spår även om företeelser som inom kulturmiljövården betecknas som kulturlämning. |
