| Popis: |
The aim of the present doctoral thesis was to examine to what extent personality traits and approaches to learning contribute to academic performance in upper secondary school (high school), after controlling for the well-known fact that general intelligence accounts for a large part of the variance. The general proposition of the thesis is that personality traits are stable dispositons and therefore predispose an individual to behave or act in a specific manner (Costa & McCrae, 1976). Additionally, another important determinant of academic performance is students´ approaches to learning, the way someone studies and makes sense of a particular school subject (Biggs, 1999). Study I examined how personality traits, divided into facets, predict academic performance in different school subjects. The results from several SEM-analyses showed that personality, specifically Conscientiousness, has a positive influence on academic performance. In addition, there was a negative relation between Extraversion and academic performance and a positive relation between Neuroticism and academic performance. There were also interesting findings on the facet levels for all traits. The major conclusion of this study is that personality traits, both on the factor level and on the facet level, are important to academic performance in general, but sometimes more specifically to different school subjects. In Study II, the aim was to investigate the unique contribution of learning approaches to academic performance. A second aim was to explore possible gender differences in learning approaches. It was found that learning approaches contributed uniquely to academic performance, over and above personality and general intelligence. Differences between boys and girls were found, both with respect to the use of learning approaches and the consequences of these learning approaches for performance results. Based on a longitudinal design, the aim of Study III was to explore to what extent personality traits predict academic performance. Conscientiousness, Extraversion and Neuroticism were found to predict overall academic performance. Results suggest that personality traits, as measured at the age of 16, can predict academic performance at the age of 19, and more specifically, the grades of conscientious students improved from age 16 to age 19. This study extends previous work by assessing the relationship between the Big Five and academic performance over a three-year period. Personlighetspsykologer har i mer än ett århundrade försökt att identifiera och beskriva observerbara skillnader mellan individer. Bland dessa indiduella skillnader har intelligens och personlighet fått stor uppmärksamhet inom skolvärlden, liksom elevers förhållningssätt till sitt lärande. Kunskapen om vilka faktorer som påverkar studieresultat har viktiga praktiska konsekvenser för lärande och utbildning. Det finns också andra värden i att kunna förutsäga studieresultat: för det första, en stor del av bruttonationalprodukten går åt till utbildningsåtgärder, för det andra, många unga männmiskor kommer att utbilda sig under många år. En tredje faktor är att studieresultat värderas högt så alla steg i att förstå studieresultat kommer att få betydande konsekvenser. Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka i vilken utsträckning personlighetsdrag och förhållningssätt till lärande bidrar till akademisk prestation, efter kontroll av intelligens. I linje med den ökande acceptansen av en bred faktoriell modell av personligheten, fem-faktor modellen, som innehåller dimensiorna Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Neuroticism och Samstämmighet, är grundantagandet i denna avhandling att dessa är relativt stabila egenskaper och därmed kan predisponera en individ att bete eller agera på ett specifikt. sätt. Huvudsyftet med Stude I var att undersöka om personlighetsegenskaper på facettnivå bättre predicerar skolframgång än själva faktorerna. Genom att dela upp betygen på respektive ämne visade resultatet av flera SEM-analyser att Samvetsgrannhet, både på faktor-nivå och på facett-nivå, predicerar skolframgång. För de andra faktorerna visade resultatet på en negativ relation mellan Extravcersion och skolframgång och på en positiv relation mellan Neuroticism och skolframgång. På facettnivå fanns flera intressanta fynd, liksom på relationen till de olika skolämnena. Det fanns också intressanta fynd som visade på strukturella skillnader mellan könen; relationen mellan Samvetsgrannhet och IQ var positiv för flickor medan den var negativ för pojkar. Den största slutsatsen från den här studien var att personlighetsegenskaper, både på faktor-nivå och på facett-nivå, inverkar på akademisk prestation i olika ämnen vilket kan inspirera lärare till att tillämpa nya metoder som är anpassade till elevers specifika personlighetstyper. I Studie II undersöktes i vilken grad inlärningsstilar bidrar till skolframgång, efter kontroll av personlighet och intelligens. Eventuella könsskillnader avseende inlärningsstilar undersöktes också. Genom att använda en kombination av hierarkiska och stegvisa regressionsanalyser, visade resultatet att inlärningsstilar svarade för 6 % av variansen i akademisk prestation för flickor och 16 % för pojkar. Resultatet visade också på stora variationer mellan könen och vilken inlärningsstil som föredras i respektive ämne. Sammantaget visar resultatet från studien att inlärningsstilar är oberoende av personlighet och bidrar till att predicera akademisk framgång. Genom att använda en longitudinell design i Studie III, möjliggjordes syftet att undersöka den prediktiva validiteten av personlighet på akademisk framgång. Som väntat var Samvetsgrannhet den största enskilda prediktorn över tid vilket kan förklaras av innebörden i egenskapen, såsom ordningsam, uthållig, organiserad och målinriktad, vilka alla är kända för att ha en betydande roll i elevers studievanor och den anstängning de lägger på sina studier. En av slutsatserna av studien är att Samvetsgrannhet, Extraversion och Neuroticism vid 16 års ålder predicerar skolframgång vid 19 års ålder. Ytterligare fynd som gjordes var att en relativ ökning av Samvetsgrannhet från 16 till 19 år också ger en relativ ökning av akademisk prestation vid 19 år. Resultaten som presenteras i avhandlingen har såväl teoretiska som praktiska implikationer. |
