Popis: |
Denna rapport skulle kunna fylla en uppgift liknande en haveriutredning angående polisers förmåga att hantera konflikter och använda våld. När det gäller haveriutredningar, till exempel inom flygfarten väljer man att lyfta fram en situation som har gått fel och inte att studera alla lyckade landningar. I och med att fokus är på förbättringsbehov kan det finnas en risk att någon drar slutsatsen att övergrepp och otillåten våldsanvändning bland polispersonal är ett omfattande problem. Så är inte fallet. Det finns väldigt många bra poliser som mestadels gör bra ingripanden. Det hade gått att skriva en rapport om dessa ingripanden, men det finns en anledning att haveriutredningar inom flygfarten försöker lokalisera orsaker till problem och inte fokusera på bra landningar. Syftet med denna rapport är att komma tillrätta med problem och utveckla polisverksamheten. Därför är fokus på förbättringsbehov. Utbildning av poliser i konflikthantering och våldsanvändning I konfliktsituationer är det betydelsefullt att poliser har en god förmåga att kommunicera och om så behövs, en hög förmåga att bruka våld på ett väl avvägt sätt. Dessutom måste poliser ofta under stress fatta beslut med ett bristfälligt beslutsunderlag. Det förhållandevis nya konceptet POLKON (polisiär konflikthantering) lyfts i rapporten fram som ett stort steg i rätt riktning vad gäller polisens hantering av konflikter och användning av våld. Det framgår dock att det finns stora brister inom detta utbildningsområde. Det gäller både grundutbildning och fortbildning. Ett flertal av polisutbildningens praktiska moment skulle snarare kunna definieras som ett ”prova-på-tillfälle” än som övningar som syftar till att befästa kunskaperna. Exempelvis genomför en polisstudent i genomsnitt under hela sin utbildning en mörkerskjutning trots att de flesta skjutningarna inträffar under dåliga ljusförhållanden. Skjutträning är många gånger statisk för att klara av ett kompetensprov som inte är anpassat efter de krav som finns på hur poliserna ska agera i verkligheten. Det finns till exempel inget moment under kompetensprovet som handlar om att göra en bedömning om huruvida polis ska skjuta eller ej i en viss situation. Inte heller att skjuta ett varningsskott eller att skjuta i benet. Om en polis skjuter ett varningsskott eller träffar i benet under kompetensprovet får han eller hon underkänt. Övningar i taktisk reträtt förekommer sällan eller aldrig. Liksom träning att söka skydd framför att verka med vapnet och att deeskalera en situation. Både grund och fortbildningen brister även när det gäller andra typer av våldsanvändning. Det har bland annat vid intervjuer framförts att det är ett glapp/tomrum mellan de tekniker som övas för att hantera en relativt lugn person till de tekniker som övas för att kunna agera i ”värstascenarier”. En av de allvarligaste utbildningsbristerna i polisers konflikthantering är att praktiska moment i att öva kommunikation är så få att det inte finns förutsättningar att bygga upp en professionell kommunikationsförmåga i konfliktsituationer. Istället styr polisernas tidigare erfarenheter och personliga egenskaper denna förmåga. Att personer med en liten livserfarenhet rekryteras är därför ett problem i sammanhanget. Trots att nyutexaminerade poliser behöver utveckla ett antal förmågor har fortbildningen bara ambitionsnivån att utbildningen ska upprätthålla deras kunskap. I praktiken når man inte ens upp till detta mål. Polismyndigheten är beredd att frångå den absolut minsta mängd årlig fortbildning som myndigheten själva angett som nödvändig för att polispersonal ska upprätthålla en acceptabel kunskapsnivå inom ett område som man uttrycker är avgörande för polisers arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och Polismyndighetens trovärdighet. Polismyndighetens hantering av utbildningsfrågor kan sammanfattas på det sätt en instruktör i polisiär konflikthantering gjorde: ”Det är fullkomligt vansinnigt”. Bristande kritisk reflektion och ett fokus på att presentera tilltalande bilder av verksamheten Ett problem i sammanhanget är att polisen har en låg förmåga att ta till sig av kritik och stora brister i att reflektera kritiskt kring sin egen del i situationer som uppkommit. Polismyndigheten är långt ifrån att vara en lärande organisation. I rapporten framgår att Polismyndigheten har en förkärlek till att skylla på externa faktorer för att förklara ett skeende och att stor kraft läggs på att presentera tilltalande bilder av verksamheten. Även om ett sådant förfaringssätt kan ge ett gott intryck av polisen, vilket ur vissa aspekter är positivt, undertrycker det ett behov av förändring (se t.ex. Holgersson och Wieslander, 2017; Holgersson, 2018b). Denna omständighet finns anledning att vara medveten om när Polismyndigheten hänvisar till framtida aktiviteter som exempelvis en utbildningsinsats eller ny inriktning på polisernas utbildning i polisiär konflikthantering. Man bör fästa samma tilltro till denna typ av budskap från Polismyndighetens sida som till information från ett kommersiellt företags marknadsavdelning (inom polisen kallad kommunikationsavdelning) som gör reklam för en produkt, där vare sig högsta ledning, kvalitetsansvarig, ansvarig för inköps- eller marknadsavdelningen behöver ta ansvar för om produkten inte lever upp till det som utlovats. Den som riskerar bli straffad om produkten visar sig vara farlig är den som arbetat i kassan och sålt produkten. Rekryteringsprocessen och att hantera signaler om olämpligt beteende Det finns indikationer på att rekryteringsprocessen av poliser har brister. Frågetecken finns kring utformningen och utfallet av den inledande rekryteringsprocessen. Vidare har individer fått anställning som polis trots att tydliga signaler kommit under utbildningstiden på att de inte är lämpliga. Många som intervjuats har uppgett att det finns indikationer på att kravet på att få ett visst antal poliser har gjort att kvantitet går före kvalitet. Eftersom ett felaktigt beteende från en enskild polis kan få stora konsekvenser anges detta förhållande som problematiskt. Stor vikt fästs vid att en juridisk process ska visa om ett agerande från polisens sida var korrekt eller ej. Det gör det svårare för Polismyndigheten att komma tillrätta med olämpliga individer och olämpligt beteende. Det är olyckligt när polisers handlingsutrymme definieras som att det är acceptabelt att agera på ett visst sätt så länge inte en juridisk prövning leder till en fällande dom. Problemet är att det kan ha begåtts juridiska fel som är så stora att det borde ha lett till en fällande dom, men att polisens Avdelning för särskilda utredningar (SU) gjort ett dåligt arbete. Det kan ha begåtts juridiska fel som borde lett till en fällande dom, men att detta är svårt att bevisa (även när utredningsprocessen skötts på ett bra sätt). Det kan även ha begåtts fel som inte är av den arten att de ens ska leda till åtal. Flygbranschen har valt en annan väg och delvis frångått att straffa enskilda. Till exempel genom att man i flera länder, bland annat Sverige, har gjort det möjligt för anställda att rapportera fel som de själva har begått utan att löpa risk att lagföras. Målet är istället att snabbt identifiera och rätta till säkerhetsproblem (se t.ex. Brandel, 2002). Polismyndighetens nuvarande förhållningsätt innebär i normalfallet försvar och inte att försöka få fram vilka lärdomar som kan dras av en händelse. Ett problem i sammanhanget är polisers anmälningsskyldighet. Får polis kännedom om brott som hör under allmänt åtal ska det rapporteras enligt polislagen. Här behövs en förändring som inte ligger inom Polismyndighetens beslutsmandat för att skapa bättre förutsättningar för att den ska bli något som skulle kunna betecknas som en lärande organisation. Hårda tag som lösningen En viss problematik kan ha olika orsaker som kan kräva olika åtgärder. Att mer eller mindre slentrianmässigt hävda att hårda tag är lösningen kan få motsatta effekter. Att agera på ett hårt sätt som inte är genomtänkt ökar risken för en polarisering, där förtroende och tillit till polisen och andra samhällsinstitutioner kan minska i vissa grupper. Att poliser i sin externa kommunikation om sitt arbete använder ord som ”utplåna”, ”neutraliserad” och ”anfall” kan ge intryck av att polisen är en stridande part i något som närmast kan liknas vid ett krig. Att måla upp polisen som en stridande part kan öka risken för angrepp mot poliser och även påverka hur polispersonalens agerar i vissa områden och mot vissa grupperingar. En ond cirkel kan uppstå. När polisen har utsatts för angrepp hävdar Polismyndigheten ofta att det är ett kvitto på att polisen har skapat ett tryck mot rätt personer och grupperingar. Angreppen tolkas inte sällan som att det finns anledning att öka trycket ytterligare. Att ensidigt tolka angreppen som ett bevis på lyckat polisarbete kan vara problematiskt om andra orsaker helt eller delvis ligger bakom angreppen. Att poliserna blir ”tuffare” kan få en motsatt effekt, förvärra en situation och exempelvis stärka gängidentiteten i löst sammansatta gäng. En genomgång av olika yttranden från Polismyndigheten visar att myndigheten ofta framställer sig själv som ett offer. Avsaknaden av kritisk reflektion kring att polisen faktiskt kan ha varit en medaktör till att en problematik har uppstått är tydlig i många fall. Hur strategiskt är det exempelvis att Polismyndigheten har upprättat en lista på särskilt utsatta områden när problemen verkar skilja sig åt mycket både i omfattning och i karaktär? Genom polisens definition finns en risk för stigmatisering och att det kan uppfattas finnas en liknande lösning på problem och konflikter i respektive område. I rapporten ges exempel på att Polismyndigheten skickar tydliga interna signaler om att repressiva och hårda tag premieras. Brottsförebyggande verksamhet som kan minska risken för framväxten av extremism och andra problem har helt hamnat i skymundan av en satsning på repressiva åtgärder. För att polisens verksamhet inte ska bli för ensidigt inriktad, och att även det brottsförebyggande arbetet ska kunna få genomslag krävs en medveten strategi och konkreta handlingar som visar att detta ses som viktigt. Inte bara ord. Användning av tilldelade resurser Data som framkommit vid intervjuer och deltagande observation visar att Polismyndigheten kan använda sina resurser på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dagsläget. Polismyndigheten kommer dock lätt undan med svepande förklaringar om resursbrist. Tillräcklig information presenteras inte för att underlätta för personer utanför polisens organisation att kunna göra adekvata värderingar om dess prioriteringar och fördelning av resurser till olika verksamhetsfält är rimliga, bland annat vad gäller omfattningen på utbildningsverksamheten. Behoven av omfördelning av resurser blir tydliga om man till exempel studerar polisarbete i glesbygd. Relativt små omfördelningar av resurser skulle ha stor betydelse för den polisiära förmågan i glesbygdsområden som till ytan utgör mer än sjuttiofem procent av Sverige. De fåtal polispatruller som Polismyndigheten levererar att utföra arbetet i dessa områden står inte i rimlig proportion till myndighetens totalt tilldelade resurser. Det finns ett behov av att på ett helt annat sätt reflektera över hur resurserna används inom Polismyndigheten bland annat gällande storlek på administration och staber, men också när det gäller andra former av prioriteringar. Vilken effekt skulle exempelvis förmågan att hantera dödligt våld fått om de 100 miljoner kronor och årliga driftskostnader som avsattes till inköp av två helikoptrar istället hade lagts på annat? Att Polismyndigheten har valt att ha en kommunikationsavdelning på nästan 200 anställda kan användas som utgångspunkt för att analysera om Polismyndigheten fördelar sina resurser på ett sätt som ger högsta möjliga marginalnytta. Det är svårt att se att denna nytta blir högre vid ett bibehållande av nuvarande storlek på kommunikationsavdelningen än vid en omfördelning av resurserna till kärnverksamheten. Rikspolischefen har dock försvarat nuvarande storlek på kommunikationsavdelningen. Inställningen att det är bättre att behålla en överdimensionerad kommunikationsavdelning än att omfördela resurserna till kärnverksamheten är logisk om det bedöms som viktigare att måla upp tilltalande bilder av verksamheten än hur verksamheten i praktiken fungerar. Dessutom finns en övertro gällande den interna effekten av skrivna texter (se Ekman, 1999; Ivarsson-Westerberg, 2004; Holgersson, 2018b). I rapporten framgår att detta förhållande är högst aktuellt vad gäller polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter. Smarta tag istället för hårda tag Ett kriterium på om Polismyndigheten agerar på ett smart sätt är huruvida beslut och handlingar är välgrundade i forskning kopplad till en analytisk process. I det näst sista kapitlet av denna rapport belyses ett antal viktiga behov av förändring kring de frågor rapporten berör. |