| Popis: |
Kombinationen missbruk och psykisk ohälsa, även kallat dubbeldiagnos, har blivit ett alltmer uppmärksammat fenomen i både forskning och på ett övergripande samhällsplan. Specialiseringen inom organisationer har enligt forskning lett till att individer med dubbeldiagnos riskerar att falla mellan stolarna, då de skickas mellan instanser på grund av att de inte uppfyller kriterierna varken inom Socialtjänsten eller hälso- och sjukvården. Tidigare forskning uppmärksammar komplexiteten hos individer med dubbeldiagnos, inte minst i behandling; den psykiska sjukdomen skapar hinder för individen att tillgodose sig missbruksvården och psykiatrisk vård kräver att individen är drogfri och nykter för att behandlingen ska ge resultat. Syftet med studien är att undersöka vilka förutsättningar de professionella inom missbruksvården upplever sig ha och vilka utmaningar de ställs inför i arbetet med klienter med dubbeldiagnos. Studiens empiri utgår från tre semistrukturerade intervjuer med fyra personer som arbetar klientnära på ett kommunalt stödboende och ett statligt behandlingshem. I resultatet identifierades tre övergripande teman: den mångfasetterade dubbeldiagnosen, motivationen som drivkraft och vikten av samverkan. Dubbeldiagnos är något som samtliga intervjupersoner kunde definiera på liknande sätt, och som upplevdes som frekvent förekommande bland klienterna på både stödboendet och behandlingshemmet. Förutsättningarna att stötta och behandla klienter med dubbeldiagnos beskrevs som inte helt okomplicerat, inte minst på grund av aspekter såsom tidsbrist, bristande kunskap, resurser och samverkan. Vikten av motivation framkom som en central aspekt inom missbruksvården för både stödboendet och behandlingshemmet, på grund av att motivationen är det som driver klienten att förbli nykter och drogfri både under och efter behandlingen. Samverkan beskrivs som komplex i förhållande till sekretess mellan verksamheter, ansvarsfördelning mellan organisationer och svårigheterna i att upprätta ett fungerande samarbete. Slutsatser från studien är att på grund av komplexiteten i dubbeldiagnos finns det ett behov av ökad kunskap hos de professionella, så att de kan bemöta klienterna och ge dem den bästa möjliga vården. Studien pekar på behovet av en högre grad av integrerad vård för att inte gå miste om helhetsperspektivet som utgör klientens problembild, speciellt inför arbetet med klienter med dubbeldiagnos. |
