| Popis: |
De olika verktyg för riskbedömning av upprepat våld på individnivå somanvänds inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhethar hittills utvärderats i begränsad utsträckning. I föreliggande rapportsammanfattas resultat från fyra studier i vilka verktygen Check-10(+),SARA:SV och Skånemodellen har utvärderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a;2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger på kunskap om riskfaktorerför de olika brottstyper för vilka återfallsrisken ska bedömas ochstöd- och skyddsåtgärder sättas in. Den mesta kunskapen kommer dockfrån andra verksamheter än polisverksamhet.Följande frågor diskuteras i rapporten:*Vilka är de ärenden som blir föremål för strukturerad bedömning ochhur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund?* Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet?* Kan riskanalys anses fungera väl i polisverksamhet?Den initiala bedömningen är det första steget i riskanalysens process. Omden inte fungerar är sannolikheten större att inte heller den struktureradebedömningen i steg två fungerar. Genomgången av de ärenden som blirföremål för riskanalys med Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SVvisar att få av alla de ärenden som anmäls under ett år bedöms strukturerat.Av dem är det endast ett fåtal där det bedöms föreligga särskilt förhöjdrisk, de fl esta bedöms som låg eller medelhög risk. För att vidare svarapå frågan om de mest allvarliga ärendena blir bedömda bör en uppföljninggöras för ett urval av de ärenden som inte går vidare till struktureradbedömning för att kunna jämföra återfallsfrekvensen med och utanbedömning och tillhörande stöd- och skyddsåtgärder.För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförtsutifrån dessa är det interna bortfallet stort för vissa faktorer, särskilt för desom rör gärningspersonens psykiska hälsa.* Detta innebär i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplettunderlag. Det i sin tur innebär att den träffsäkerhet man haft i devetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte gåratt uppnå i polisens vardagsarbete. Förlusten i träffsäkerhet kan vara såstor att bedömningen närmar sig slumpnivån. Då är det meningslöst attalls göra riskbedömningar.* Verktygen visar låg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta blandärenden som bedömts med Skånemodellen och SARA:SV är stor, till-gången till åtgärder är begränsad och åtgärdernas preventiva förmågaförefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken.Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de åtgärder somvidtas på basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte harnågon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv åtgärd som enligt kriminologiskforskning inte fungerar brottspreventivt på en viss grupp av kriminella– då är vinsterna med verksamheten små. När de första modernariskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserademan ute slutande på riskbedömningen – inte vad som skulle göras utifrånden. I dag är riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade medriskhanteringsåtgärder. Om ambitionen är att basera denna typ av verksamhetpå vetenskap räcker det inte att utvärdera om riskbedömningarnaär tillräckligt bra – vi måste också utvärdera effekten av de åtgärder somstyrs av riskbedömningen.Mot bakgrund av detta är en av de viktigaste slutsatserna – och rekommendationerna– att kunskapen om hur verktygen fungerar måste ökainnan rekommendationer görs.Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet förbrott och kan verktygen anses fungera väl i svensk polisverksamhet?Ett kortfattat svar på frågan är: Nej, inte baserat på de utvärderingarsom genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka ärenden som intebedöms är begränsad och vi vet inte om ”rätt” ärenden går vidare. Baseratpå att fl est ärenden bedöms som låg eller medelhög risk är en rimlig slutsatsatt många högriskärenden missas. Bortfallet är ibland så högt att bedömningensvaliditet måste ifrågasättas, dvs. man mäter inte det man avser attmäta och en bedömning baserad på bristfällig information riskerar att blifelaktig. Detta bekräftas av att träffsäkerheten är låg och andelen upprepatutsatta hög. I tillägg är interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden låg,både för Skånemodellen och för SARA:SV.En kritisk faktor är det första steget i riskbedömningen (screening),dvs. procedurerna för att välja ut ett begränsat antal av alla inkommandeärenden, som sedan går vidare till en strukturerad riskbedömning. Detbör vara möjligt att skapa välfungerande screening-rutiner på basen avredan kända sakförhållanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariskariskfaktorer som är omedelbart tillgängliga för polisen vid screeningen.Sådana riskfaktorer är ålder, kön, tidigare kriminalitet i allmänhet ochvåldskriminalitet i synnerhet, offer (närstående och/eller andra), brottsbredd(många olika typer av tidigare brott), vårddomar och indikatorerpå missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvärdera och anpassa arbetet med riskbedömningav våld på individnivå. Därefter bör nationella verktyg rekommenderasoch riktlinjer för arbetet tas fram. Detta kräver resurser, menmenar man allvar med satsningen på riskbedömningar är detta nödvändigt.Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det långsiktiga förbättringsarbetetinledas omgående. |
